Kíffe kiffe

Faïza Guène på ABF i Stockholm den 20 januari. Dagen efter besökte hon Internationell Författarscen på Malmö Stadsbibliotek.

(Foto: C. Tovoté)

Har just läst Kiffe kiffe imorgon (Kiffe Kiffe demain, 2004) av Faïza Guène. Jag vet faktiskt inte varför jag inte har läst den tidigare, min frankofila svärmor har tjatat på mig och jag har hört så mycket gott om den. Men nu äntligen...

När man åker med tåg genom förorterna till Paris ser man alla små balkonger med massa färgglada lakan som hänger på tork. Mitt minne av detta är så klart, fastän det var över 15 år sedan jag åkte tåg till Paris. Bilden av motsättningarnas stad blir så oerhört skarp för en 17-åring som ena stunden tuffar förbi myllret av grå betong, kläder som hänger på tork, smutsiga fasader, för att någon dag senare förvilla sig i det polerade 16:de arrondissemanget på jakt efter en cool second handaffär, som visade sig sälja begagnade Chaneldräkter för 5000 francs styck.

Det är bland betongen, i området kallat "Paradiset", som Dora 15 år bor. Hennes mamma har, trots att hon bott utanför Paris i tio år, aldrig sett Eiffeltornet mer än på håll, långt borta, ouppnåeligt på något vis, inhöljt i avgasernas dimma.

Dora är cynisk, smått uppgiven och har fantastisk svart humor. Serverar dräpnade omdömen av alla människor hon möter varje dag. Cyborgen - socialassitenten som hon misstänker inte är en riktigt människa utan programmerad med ett chip i ryggen. Hamoudi, den äldre killen som är en arbetslös drömmare som hon diskuterar Baudelaire med i källartrappen. Som verkar ge upp alla sina drömmar och poesin då han slår sina påsar ihop med en grannflicka. Dora undrar om man måste bli tråkig bara för att man blir vuxen och gifter sig. "Fetnollan" Nabil som hjälper henne med läxorna, äter upp alla hennes salta kex och dessutom har fräckheten att försöka pussa henne på munnen.

TV:s alla amerikanska såpor, som hon dissikerar med galghumor. Glada solbrända människor, hjärtinnerliga talkshows, advokater som bröstar sig i rättsalen i rättvisans namn... alla dessa tv-program fungerar dels som verklighetsflykt för Dora, och dels som ett rött skynke: världen är

orättvis och hon om någon vet detta.

Hennes mamma som kom till Paris från Marocko och väntade sig att det skulle vara som i 60-talsfilmerna: tjusiga människor med cigarett slokande i mungipan, elegant, lyxigt. Nu går de på välgörenhets-loppis och letar kläder medan Dora hukar sig och ber till en högre makt att ingen hon känner ska se henne.

Dialoger, funderingar, ilska, humor - allt i denna bok präglas av skarpsynhet och jag rekommenderar den verkligen!

/Karin, Universitetsholmens gymnasium